igår kväll när jag satt och snackade med martina insåg jag en sak, att jag har inte de perfekta livet ( inte för att jag har trott de ) men jag klagar iaf inte. alltså, jag har som inte insett de, men jag borde sitta inne på mitt rum och deppa. men de gör jag inte. varför vet jag inte, men livet är för kort för sånt skit, förstår ni inte de? gör de bästa av situationen, då löser sig allt med tiden, nästan allt iaf.

jag menar, det senaste halvåret har inte precis varit de bästa. i somras förlorade jag nästan en väldigt nära vän till mig, de var tungt sen dess men de har gått. men med tiden så klarade jag mig igenom de. 2 betydelse fulla männsikor vet jag att jag inte kommer få träffa på jätte länge, jag kan inte! dom är ju på andra sidan jorden?saknar dom nå så kopiöst. en som jag trodde stod mig nära som jag varit vän med sen småbarns ben har uteslutit mig ur hennes liv.  jag gått och tänkt mycket på det här på sistone, men de som slog mig igår var att jag nu till och med har förlorat den som verkligen var den viktigaste i mitt, nr 1. den jag brydde mig mest om i hela världen, den jag delade nästan allt med, den som var min lycka, min säkerhet helt enkelt. de har jag förlorat, vi känner inte varandra längre, vi talar inte ens. och de svider, de gör de. men nu har jag bestämt mig för att släppa taget. du slutade bry dig för att bra tag sen nu, de är dags att jag gör desamma... och jag gör de för min skull!

så sammanfattning; ta ingenting för givet, var stark och deppa inte ihop.

det tog mig några leénden och x antal tårar att skriva detta, men jag gjorde de. och jag känner mig stolt över mig själv.